Det är inte längre massa bråk som fyller större delen av dagarna. Det kastas inte längre saker & det är ganska lugnt, ingen som skriker. Inte en massa otrevliga sms & otrevliga samtal. Jag vet vars jag ska sova i natt & jag vet det förmodligen även imorgon. Ansiktet är inte fullt av utkletat smink efter många tårar. 
Det har varit ganska mycket kaos i mitt liv som jag skrev om tidigare, senaste tidens kaos har jag själv till största del stått för.
Men det är lugnt nu, det är så mycket som har förändrats under den senaste tiden. Och då borde allt vara bra eller hur? 
Konstigt nog är det ändå så svårt, så svårt att acceptera, så svårt att kunna hantera lugnet. Jag är inte van att ha det så här "lugnt". Det känns så konstigt stundvis, som att man bara går runt & väntar på att något ska hända. Ni kanske inte alls förstår hur jag menar? Men för mig har kaoset varit på nåt sätt det "trygga" i mitt liv, det jag känner till, & jag vet precis hur jag ska hantera det. Allt annat är ganska nytt & svårt, men jag försöker verkligen.